söndag 1 mars 2015

Verkligheten här känns fortfarande overklig. Fortfarande svårt att greppa att jag är här. Att nuet är svettpärlor på pannan och flipp-flopp-skoskav.

Halloj! Nu är vi tillbaka i Goa där vi började resan. Här för att avsluta sista tiden vid havet. Gillar verkligen Indien, miljön, maten, människorna. Nja eller första tiden var jag smått irriterad över bemötandet som vit tjej. Indiska turister som på stranden ville ta kort på mig, som om att jag vore någon form av turistattraktion? Något ”exotiskt” att visa upp för bekanta när de återvänder hem. Men märkte att det inte skiljer mycket från deras förfrågan till min. Jag vill också ta kort. Kort som jag nu visar upp för er där hemma.
















Resan blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, eller vi hade egentligen inga planer bara en förhoppning om att komma till Varanasi. Men vi är ju i Indien, här blir inget som en planerat eller tänkt sig. Men vi har gjort annat. Som att åka runt med motorcykel på landsbygden. Sett solnedgång i Hampi där aporna tagit över ruinerna. Och jag har varit med en dag på en skola. Situationen när jag står framme vid katedern inför 140 elever (mhm megastora klasser) o läraren frågar ut landsblomma, personer som kämpat för Sverige och ber mig dansa svenskfolkdans, heh…

Jag är väldigt nöjd med resan och glad över att vi kom hit. Har fått blandade reaktioner när jag berättat att jag lämnar vardagen för 5 veckor under vårterminen i trean. Men jag ångrar det inte. Dock vet jag inte riktigt vad som väntar när jag kommer hem, kanske får ta tillbaka föregående mening när verkligheten i Sverige kommer ikapp.